Anton satt och stirra på mig på hela lektionen, sedan visade han ett tecken på att han ville snacka med mig efter lektionens slut.

Jag har alltid tyckt bra om Anton.. Men han har förändrats precis som alla andra.. ''dem hatar mig, allihop''.

Han är en kille som har allt som en kille ska ha.. Han ''var'' snäll.. men nu börjar han håna mig precis som alla andra.. men efter det som hände igår.. ''det där om att han tog mig på axeln, o.s.v.'' det gjorde mig fundersam. Varför sprang han iväg med ett '' fan heller !'' i luften?

Ja... det kan man undra. Hans tjej börjar titta dödsblickar på mig, och snart faller jag ned på marken, av blicken!

Den blicken.. är så himlans obehaglig.

Men som sagt, efter svenska lektionen i skolan idag.. ville Anton snacka med mig.

- Kom.. sa han när vi gick ut ifrån klassrummet.

Jag gick bara efter som en ''hund''. 

Sedan svängde han åt vänster om ett hörn, 

- Vad? sa jag.

Han kom närmare mig, och putta in mig i väggen. Jag trodde jag skulle bli misshandlad!

- Tro inte att jag hatar dig Lorencé! fortsatte han..

Mina ögonbryn höjdes upp och nu började det bli för trångt, eftersom han kom allt närmare mig när jag som mest stod helt förvirrad mot väggen.

- Det är inget fel på dig. Inget alls.. och när Sonja kommer, tycker jag inte att du behöver vara med henne hela tiden.. för jag såg hur du log, på lektionen.

- Är det något fel med att jag log? Och jag är med vem jag vill, vill du hellre att jag ska vara ensam och mobbad? svarade jag.

Anton, backade undan..

- Nej? Det är bara så att....

Jag blev ännu nyfiknare nu.. så jag snedda på huvudet för att få fram det sista han hade att säga.

Men det lyckades inte, hans tjej kom.

- Vad fan gör du här med den fulaste tjejen på skolan?! skrek hon på Anton.

Jag tittade ned, och låtsades att inte bry mig om vad hon sade.

- DU SANDRA! ENGÅNG TILL DU SÄGER ATT HON ÄR DEN FULASTE TJEJEN PÅ SKOLAN,  KOMMER DU VERKLIGEN ATT ÅNGRA DIG!! skrek Anton tillbaks.

Och det chockerade mig verkligen, ingen har på samma sätt någonsin skyddat mig.

- Det är slut.

Och det var Anton som gjorde slut, med Sandra.

Jag ville titta upp och se på Sandras blick, den var inte glad. Hon såg verkligen förtvivlad ut.

Anton stod där och stirrade på henne.

När hon såg att jag stirrade på henne, pekade hon med långfingret och stack därifrån.

Jag svalde klumbar i halsen, och tittade ned.. och det såg Anton. Jag gick därifrån. Anton tog upp sina händer och sa,

- Vad har jag gjort nu?

Jag vände mig om, och såg hur hans armar gick ned försiktigt.

Jag började gråta.. för jag tyckte så mycket om Anton, för det han gjorde mot mig.

Anton svalde klumpar och kom fram till mig och tog mig i axeln.

- Anton! Ingen har någonsin gjort det du gjorde nyss! Men om du fortsätter så, kommer alla börja hata dig! sa jag, ganska högt.

- Då får dem göra det? Du kommer alltid att förbli min vän..

Han tog mig i handen.

Jag kan inte fatta det som hände i skolan var sant.. Anton är min ängel.

Direkt när jag kom hem, gick jag förbi pappa in till mitt rum. Jag märkte att inte mamma var hemma. Min bror kom in i mitt rum,

- Mamma är i sjukhuset bara så du vet.

Jag gick upp från sängen..

- Varför då? frågade jag nyfiket och samtidigt började jag bli orolig.

-Pappa sade, att hon hade ont i magen.

Jag fatta ingenting... vadå ont i magen? har pappa slagit henne på magen?

- Pratar dem igen?

- Ja, dem pratade ut igår kväll, när du log och sov.. fortsatte min bror. Sedan gick han ut ifrån mitt rum.

Jag blev ganska glad inombords, att dem börjat prata.. men samtidigt ledsen och orolig.. Vad har hänt med min mamma?..

Nya tjejen i skolan, var inte så speciellt öppen av sig. Hon umgick med Lovisa.. en i min klass.. dem verkade redan känna varandra, och Lovisa hatar mig. Så varför skall jag bli vän med Sonja?..

Jag har ju Anton nu..? :)

Nu.. väntar jag bara tills mamma kommer hem, inte för att jag skall gå fram till henne och prata med henne, och fråga hur hon mår. Utan bara se till att hon är hemma innan natten. Fast jag och mamma inte pratar, älskar jag henne ändå.. och jag bryr mej lika mycket som förr också! Samma sak för pappa..

/Lorencé