Mamma kom hem igår natt, jag stängde ner laptoppen och la mig ned i sängen och försökte somna om.

Och när hon gick förbi här, så öppnade hon min dörr lite försiktigt...det lös ljus rakt på mina ögon. Men efter en liten stund gick hon ut.

Var det bara en dröm,? eller var det verkligen sant?

Idag hade min bror sagt att.. mamma sade att vi inte skulle vara oroliga och att allt var lugnt. Hon hade fått kramper i magen och läskiga huvudverk.

Men, men.. varken mamma eller pappa har inte sagt någonting till mig. Ignonerad, totalt.

I skolan hände inget speciellt, Anton var sjuk. Men det var bara så att hans ex kom fram till mig och sade,

- Försöker du satsa på mitt ex? Eller vad försöker du med?

Jag ba stod där och glodde in i hennes ögon, hur kan hon säga så? När jag alls inte gör det, utan bara tar honom som en vän?

- Jag tar Anton som en vän, inget mer.. och du får tro vad du vill. Låt mig vara ifred. Sa jag och bara gick därifrån. Jag orkar inte med tjaffs eller bråk. Jag har fått nog efter så många år tillbaks.

Jag har varken ätit frukost på morgonen eller mat. Jag får inte äta maten i skolan, eftersom mamma och pappa har sagt till lärarna att jag inte skall göra det, och äta hemma istället. Men ändå så får jag ingen mat hemma. Hur skall dem ha det?

/ Lorencé

Anton satt och stirra på mig på hela lektionen, sedan visade han ett tecken på att han ville snacka med mig efter lektionens slut.

Jag har alltid tyckt bra om Anton.. Men han har förändrats precis som alla andra.. ''dem hatar mig, allihop''.

Han är en kille som har allt som en kille ska ha.. Han ''var'' snäll.. men nu börjar han håna mig precis som alla andra.. men efter det som hände igår.. ''det där om att han tog mig på axeln, o.s.v.'' det gjorde mig fundersam. Varför sprang han iväg med ett '' fan heller !'' i luften?

Ja... det kan man undra. Hans tjej börjar titta dödsblickar på mig, och snart faller jag ned på marken, av blicken!

Den blicken.. är så himlans obehaglig.

Men som sagt, efter svenska lektionen i skolan idag.. ville Anton snacka med mig.

- Kom.. sa han när vi gick ut ifrån klassrummet.

Jag gick bara efter som en ''hund''. 

Sedan svängde han åt vänster om ett hörn, 

- Vad? sa jag.

Han kom närmare mig, och putta in mig i väggen. Jag trodde jag skulle bli misshandlad!

- Tro inte att jag hatar dig Lorencé! fortsatte han..

Mina ögonbryn höjdes upp och nu började det bli för trångt, eftersom han kom allt närmare mig när jag som mest stod helt förvirrad mot väggen.

- Det är inget fel på dig. Inget alls.. och när Sonja kommer, tycker jag inte att du behöver vara med henne hela tiden.. för jag såg hur du log, på lektionen.

- Är det något fel med att jag log? Och jag är med vem jag vill, vill du hellre att jag ska vara ensam och mobbad? svarade jag.

Anton, backade undan..

- Nej? Det är bara så att....

Jag blev ännu nyfiknare nu.. så jag snedda på huvudet för att få fram det sista han hade att säga.

Men det lyckades inte, hans tjej kom.

- Vad fan gör du här med den fulaste tjejen på skolan?! skrek hon på Anton.

Jag tittade ned, och låtsades att inte bry mig om vad hon sade.

- DU SANDRA! ENGÅNG TILL DU SÄGER ATT HON ÄR DEN FULASTE TJEJEN PÅ SKOLAN,  KOMMER DU VERKLIGEN ATT ÅNGRA DIG!! skrek Anton tillbaks.

Och det chockerade mig verkligen, ingen har på samma sätt någonsin skyddat mig.

- Det är slut.

Och det var Anton som gjorde slut, med Sandra.

Jag ville titta upp och se på Sandras blick, den var inte glad. Hon såg verkligen förtvivlad ut.

Anton stod där och stirrade på henne.

När hon såg att jag stirrade på henne, pekade hon med långfingret och stack därifrån.

Jag svalde klumbar i halsen, och tittade ned.. och det såg Anton. Jag gick därifrån. Anton tog upp sina händer och sa,

- Vad har jag gjort nu?

Jag vände mig om, och såg hur hans armar gick ned försiktigt.

Jag började gråta.. för jag tyckte så mycket om Anton, för det han gjorde mot mig.

Anton svalde klumpar och kom fram till mig och tog mig i axeln.

- Anton! Ingen har någonsin gjort det du gjorde nyss! Men om du fortsätter så, kommer alla börja hata dig! sa jag, ganska högt.

- Då får dem göra det? Du kommer alltid att förbli min vän..

Han tog mig i handen.

Jag kan inte fatta det som hände i skolan var sant.. Anton är min ängel.

Direkt när jag kom hem, gick jag förbi pappa in till mitt rum. Jag märkte att inte mamma var hemma. Min bror kom in i mitt rum,

- Mamma är i sjukhuset bara så du vet.

Jag gick upp från sängen..

- Varför då? frågade jag nyfiket och samtidigt började jag bli orolig.

-Pappa sade, att hon hade ont i magen.

Jag fatta ingenting... vadå ont i magen? har pappa slagit henne på magen?

- Pratar dem igen?

- Ja, dem pratade ut igår kväll, när du log och sov.. fortsatte min bror. Sedan gick han ut ifrån mitt rum.

Jag blev ganska glad inombords, att dem börjat prata.. men samtidigt ledsen och orolig.. Vad har hänt med min mamma?..

Nya tjejen i skolan, var inte så speciellt öppen av sig. Hon umgick med Lovisa.. en i min klass.. dem verkade redan känna varandra, och Lovisa hatar mig. Så varför skall jag bli vän med Sonja?..

Jag har ju Anton nu..? :)

Nu.. väntar jag bara tills mamma kommer hem, inte för att jag skall gå fram till henne och prata med henne, och fråga hur hon mår. Utan bara se till att hon är hemma innan natten. Fast jag och mamma inte pratar, älskar jag henne ändå.. och jag bryr mej lika mycket som förr också! Samma sak för pappa..

/Lorencé

Tror ni på, liv eller död efter döden?..

Jag tror på liv. Eftersom mamma sa förut, ''dem som e snälla och inte bråkar.. och lever i det tysta,'' lever livet efter döden.

Nu säger hon det aldrig.. jag kan knappt fråga henne ifall hon kan säga det igen, för det känns så tryggt att ha hennes värme runt om mig. Men.. är isolerad i ett kallt rum, och vågar knappt ta ett steg ut ur mitt rum.

Idag.. åt jag nudlar!

Värst, vad jag skryter om det. Mamma hade gjort nudlar efter när hon bett pappa sticka ut ur huset ett tag.

Min bror åt med min mamma vid köksbordet, mamma ropade aldrig på mig. Utan när dem var klara.. gick jag ut och tog lite nudlar. Så gott det var!

När ska jag få prata med någon?

Jag har inte öppnat min mun idag, på hela dagen. Inte ens i skolan.

Det känns som att jag blivit stumm, fast jag inte är det. En ny elev i skolan skall börja i min klass. Hon heter Sonja.. Det fick vi alla i min klass veta. Hon börjar imorgon.. Undra hur hon kommer se ut? Ifall hon kommer ha många vänner? Kommer hon bli min bästavän kanske? Eller kommer hon också mobba mig, som alla andra?

Jag är väldigt fundersam.. jag log i klassrummet när min fröken sa att en ny skulle börja i vår klass imorgon, eftersom jag trodde hon skulle vara som jag. En av mina ''klasskompisar'' typ glodde på mig och jag såg hur hon tänkte, '' eh, varför ler hon? ''

Efter lektionen kom hon fram till mig,

- Varför log du för? Skall jag klå upp dig?

Jag hörde bara mummel, och låtsades att ignonera och bara gå därifrån. Men sedan tog någon mig i axeln, jag vände mig jättesnabbt. Jag vart ganska rädd! Och blev tårögd..

Det var Anton, det såg ut som att han var på väg att ge mig en knytnäve rakt i ansiktet, hans hand var ihop klämd, eller vad man nu kan kalla det. Eftersom att Anton är ihop med tjejen som glodde på mig, så förstår jag varför han ville ge mig en knytnäve i facet.

Men Anton höll kvar i min axel och släppte försiktigt fingrarna som var ihop klämda till en knytnäve. Han tog bort din hand ifrån min axel också, och bara stod och stirra in i mina tårögda ögon.

- Fan heller! skrek han.

Sedan sprang han därifrån med hans klasskompisar.

Jag bara stod där, och såg hur dem började springa. Kliven var hårda och det dunkade i huvudet för varje steg dem sprang bort med skorna.

Jag kände mig ensam som vanligt. Men som tur var hade vi bara en lektion till, sen slutade vi.

Nu sitter jag här... och vet inte vad jag ska säga.

Jag önskar och jag drömmer om att mamma skulle kunna prata med mig igen, och att jag får kompisar i skolan. Och att jag får mat när jag behöver.

Livet är svårt, men livet är ingen lek.

Mitt liv var helt underbart förut, helt perfekt!

Jag fattar ingenting just nu.. jag har förlorat mig själv.

Jag hade en killkompis förr i tiden, min allra bästavän!

Lucas.. hette han. Hans liv var inte så speciellt bra. Det liknade mitt som jag har det nu. Han finns inte längre kvar.. gud. Tårarna rinner varje gång jag nämner hans namn. Hans pappa var ett fyllo.. mamman lämnade honom vid 10års-åldern med ett fyllo till far. Hur kan man vara så dum? Hon brydde sig inte ett skit, precis som min...

Jag blev nästan kär.. men nästa dag, kom han inte till skolan. Han brukade alltid komma till skolan. Om han var sjuk skickade han brev hem till mig. Men det fick jag inte den gången.. Jag frågade förut på en lektion vart Lucas var. Men läraren svarade inte på min fråga. Klasskompisarna var tysta.. och kommentera inte något som dem gör nu.. så fort jag räcker upp min hand för rätt svar.

Jag började tappa andan den lektionen, jag föll.. jag minns inget efteråt. Men det var så det var!

När jag vaknade upp stod nåra där uppe och tittade ned på mig.

- LUCAS!! skrek jag ...

Jag visste redan från hela första början att han hade det jobbigt, jag sprang mot hans område, och till hans hus.

Ingen bil, ingen cykel. Ingenting fanns kvar. Jag sprang för att se ifall dörren var öppen.. och det var den.

Lucas var upp hängd i rep runt halsen. Jag kunde inte tro mina ögon?! Lucas?!! död?

Jag bara skrek.. och skrek. Jag försökte inte ens få ner honom jag gick ut och sprang bara bort.

Hans och mina minnen, var underbarast! JAG KAN FORTFARANDE INTE FATTA ATT HAN E BORTA.

Sanningen svider, så hårt inom mig.. men jag försöker bara inte komma ihåg det. Och att han fortfarande finns! Det finns ju liv efter döden.. Han var inte ond.

Jag e ännu rädd, eftersom mina föräldrar hatar mig så.. tänk så gör dem sådant mot mig?

Jag kan inte ens tänka mig.

Dem e inga fyllos. Dem bryr sig bara inte, bara bråkar och skriker på varandra oftast.

Jag låtsas som att  inte höra, fast jag gör det ändå.

Men.. som jag märkt.. har mamma & pappa bråkat mindre. Inte direkt efter mamma sagt, '' stick ut från huset ''.

Men han kommer tillbaka.. liksom.. när dem varit hemma båda två då har det varit ganska tyst, eller så inbillar jag mig bara av det tysta i mitt kalla rum.

/ Lorencé

Innan detta vansinne slapp hända, var allt perfekt.. kunde umgås med många.  Nu syns jag inte för någon alls!

Det känns som att jag tappat kontakten med allt och alla.

Jag orkar inte...

Jag har jobb ifrån skolan som jag inte heller orkar göra klart. Jag känner mig så slö. Ibland känns det som att jag vill dö... men samtidigt inte.

Jag älskar att umgås med familjen, men för det mesta sitter jag själv medans mamma och pappa sitter några meter ifrån varandra. Och min brorsa är isolerad i ett rum varje dag, och spelar data. Det är hans hoppy.

Min är att vara ensam i ett helt anonymt hus, med helt konstiga föräldrar. Som inte ens vill höra mig eller heller prata med mig. Så fort jag frågar,

- Vad blir det för mat?

Får jag aldrig inget svar.. då väntar jag i mitt rum i någon timme och går ut ifall maten är färdig. Men det var den inte. Jag har ont om mat i magen... och dricker för det mesta vatten. Det är min mat.

Jag är 13år gammal och väger 32kg. Det låter lite konstigt.. men, när jag vägde mig senast var det väll i morses så jag minns att det var runt 32kg...

Jag bär inte så fina kläder, men kläder som kläder. Det enda jag inte tycker om när folk kommenterar varje gång man går förbi. Det man får höra är,

- Gud, kolla in hennes kläder..

- Jävla fula kläder hon bär, ha-ha-ha....

Det är inte kul alls att höra det.. men jag låtsas som att inte höra det.. och bara ignonera!

Jag fick känslan av att blogga om detta, eftersom jag har inget annat för mig. Jag hade facebook, men fick inte längre ha det. Jag hade msn, förkortning av messenger live, men fick inte längre ha det. Jag hade mobil, men jag fick inte heller ha det. Jag blev av med allt, till och med mig själv.

Jag känner mig tom, ilsken och bara hat, inombords!

Jag vill så gärna sova.. men jag kan inte med allt gräl i bakrunden, jag vill så gärna äta, men kan inte eftersom det finns bara ruttna tomater i kylskåpet. Vi åker aldrig och handlar, speciellt inte mamma eller pappa. Dem skiter it' !

Jag ville så gärna klippa sned lugg en dag, men fick inte. Så jag gjorde det själv i smyg med sax. Det var jättefint och jag blev supernöjd!

Men när min mamma såg mig såg jag bara ilska i hennes ögon. Hon hämta saxen och klippte upp hela min lugg till huvudet. Jag vart inte nöjd..

Dem frågar aldrig ifall jag är hungrig.. bara min bror.

Min mamma ville så gärna ha tre barn.. Men.. efter det som hände tappa hon lusten helt och hållet. Pappa och mamma pratar inte.. dem skriker för det mesta, dem slåss för det mesta. Och jag tror min mamma aldrig får det tredje barnet. Jag fattar inte varför dem inte lämnar varandra. Dem vill inte.

Det vill inte jag heller. Men ändå är det lika hård tjaffs!

Jag skall gå och lägga mig nu.. detta är inte slut för min del.

/ Lorencé