Tror ni på, liv eller död efter döden?..

Jag tror på liv. Eftersom mamma sa förut, ''dem som e snälla och inte bråkar.. och lever i det tysta,'' lever livet efter döden.

Nu säger hon det aldrig.. jag kan knappt fråga henne ifall hon kan säga det igen, för det känns så tryggt att ha hennes värme runt om mig. Men.. är isolerad i ett kallt rum, och vågar knappt ta ett steg ut ur mitt rum.

Idag.. åt jag nudlar!

Värst, vad jag skryter om det. Mamma hade gjort nudlar efter när hon bett pappa sticka ut ur huset ett tag.

Min bror åt med min mamma vid köksbordet, mamma ropade aldrig på mig. Utan när dem var klara.. gick jag ut och tog lite nudlar. Så gott det var!

När ska jag få prata med någon?

Jag har inte öppnat min mun idag, på hela dagen. Inte ens i skolan.

Det känns som att jag blivit stumm, fast jag inte är det. En ny elev i skolan skall börja i min klass. Hon heter Sonja.. Det fick vi alla i min klass veta. Hon börjar imorgon.. Undra hur hon kommer se ut? Ifall hon kommer ha många vänner? Kommer hon bli min bästavän kanske? Eller kommer hon också mobba mig, som alla andra?

Jag är väldigt fundersam.. jag log i klassrummet när min fröken sa att en ny skulle börja i vår klass imorgon, eftersom jag trodde hon skulle vara som jag. En av mina ''klasskompisar'' typ glodde på mig och jag såg hur hon tänkte, '' eh, varför ler hon? ''

Efter lektionen kom hon fram till mig,

- Varför log du för? Skall jag klå upp dig?

Jag hörde bara mummel, och låtsades att ignonera och bara gå därifrån. Men sedan tog någon mig i axeln, jag vände mig jättesnabbt. Jag vart ganska rädd! Och blev tårögd..

Det var Anton, det såg ut som att han var på väg att ge mig en knytnäve rakt i ansiktet, hans hand var ihop klämd, eller vad man nu kan kalla det. Eftersom att Anton är ihop med tjejen som glodde på mig, så förstår jag varför han ville ge mig en knytnäve i facet.

Men Anton höll kvar i min axel och släppte försiktigt fingrarna som var ihop klämda till en knytnäve. Han tog bort din hand ifrån min axel också, och bara stod och stirra in i mina tårögda ögon.

- Fan heller! skrek han.

Sedan sprang han därifrån med hans klasskompisar.

Jag bara stod där, och såg hur dem började springa. Kliven var hårda och det dunkade i huvudet för varje steg dem sprang bort med skorna.

Jag kände mig ensam som vanligt. Men som tur var hade vi bara en lektion till, sen slutade vi.

Nu sitter jag här... och vet inte vad jag ska säga.

Jag önskar och jag drömmer om att mamma skulle kunna prata med mig igen, och att jag får kompisar i skolan. Och att jag får mat när jag behöver.

Livet är svårt, men livet är ingen lek.

Mitt liv var helt underbart förut, helt perfekt!

Jag fattar ingenting just nu.. jag har förlorat mig själv.

Jag hade en killkompis förr i tiden, min allra bästavän!

Lucas.. hette han. Hans liv var inte så speciellt bra. Det liknade mitt som jag har det nu. Han finns inte längre kvar.. gud. Tårarna rinner varje gång jag nämner hans namn. Hans pappa var ett fyllo.. mamman lämnade honom vid 10års-åldern med ett fyllo till far. Hur kan man vara så dum? Hon brydde sig inte ett skit, precis som min...

Jag blev nästan kär.. men nästa dag, kom han inte till skolan. Han brukade alltid komma till skolan. Om han var sjuk skickade han brev hem till mig. Men det fick jag inte den gången.. Jag frågade förut på en lektion vart Lucas var. Men läraren svarade inte på min fråga. Klasskompisarna var tysta.. och kommentera inte något som dem gör nu.. så fort jag räcker upp min hand för rätt svar.

Jag började tappa andan den lektionen, jag föll.. jag minns inget efteråt. Men det var så det var!

När jag vaknade upp stod nåra där uppe och tittade ned på mig.

- LUCAS!! skrek jag ...

Jag visste redan från hela första början att han hade det jobbigt, jag sprang mot hans område, och till hans hus.

Ingen bil, ingen cykel. Ingenting fanns kvar. Jag sprang för att se ifall dörren var öppen.. och det var den.

Lucas var upp hängd i rep runt halsen. Jag kunde inte tro mina ögon?! Lucas?!! död?

Jag bara skrek.. och skrek. Jag försökte inte ens få ner honom jag gick ut och sprang bara bort.

Hans och mina minnen, var underbarast! JAG KAN FORTFARANDE INTE FATTA ATT HAN E BORTA.

Sanningen svider, så hårt inom mig.. men jag försöker bara inte komma ihåg det. Och att han fortfarande finns! Det finns ju liv efter döden.. Han var inte ond.

Jag e ännu rädd, eftersom mina föräldrar hatar mig så.. tänk så gör dem sådant mot mig?

Jag kan inte ens tänka mig.

Dem e inga fyllos. Dem bryr sig bara inte, bara bråkar och skriker på varandra oftast.

Jag låtsas som att  inte höra, fast jag gör det ändå.

Men.. som jag märkt.. har mamma & pappa bråkat mindre. Inte direkt efter mamma sagt, '' stick ut från huset ''.

Men han kommer tillbaka.. liksom.. när dem varit hemma båda två då har det varit ganska tyst, eller så inbillar jag mig bara av det tysta i mitt kalla rum.

/ Lorencé